När han går

Vi vaknar och jag vet att han snart ska gå och jag vet att vi ska ses om några timmar igen men ändå.

Hjärtat blir tungt så himla tungt. Vi dricker morgonkaffe, och vi kramas och vi småpratar och allt är som vanligt och när han sen går med orden, vi ses om några timmar baby, och han stänger dörren och så gråter jag.  Jag avskyr den här stunden mer än nån annan stund.

Jag blir så himla ledsen när han går. 

20.30

Så dags kommer jag hem från jobbet. Jag måste jobba in de där timmarna jag förlorar på att vabba och en del stress lyfts från mina axlar. Jag firar med sushi i soffan en halvtimme innan jag kryper till kojs, 6.15 ska jag vara på cykeln igen. 

Och jag kämpat just nu för att se nåt kul och fint i detaljerna, jag andas djupt när jag cyklar genom ett regnblött försommargöteborg och det luktar syrén och gräs och våt asfalt och jag tittar på kvällssolen som lyset rakt på taknocken på det röda plåttaket mot den blå himlen och jag gråter till friday night Lights sista avsnitt och hjärtat är så stort och svullet stt det hotar att spränga revbenen omkring och jag smsar till K Texas 4-ever babe! Och han svarar Texas 4-ever babe! Och sen budar jag på ett cowboyboots som hade passat mig perfekt. På söndag vet jag om de är mina.

Så tänker jag att jag ska dammsuga men skiter i det och lägger mig med min nya isländska bok himmel och helvete istället och fascineras över hur man lyckas fylla ord med så mycket innebörd. Sen somnar jag gott, en dag närmre söndagen då jag ska få åka på pallen igen och luta kinden mot en skinnklädd rygg och låta vinden blåsa bort allt som inte är spännande eller fyllt av utmanande eller helt enkelt kul för att det är kul. Och sen ska jag doppa mig i havet och hjärnspaghettin ska lösas upp och sen ska jag sova på en arm. 

Och när det är klart, då börjar utvecklingssamtal och inredande av mitt nya klassrum. 

Sjukt

Imorrn är jag uppe i 18 vab-dagar för 2014. Det är väl 3-4 stycken i månaden. Det är mer än något annat år sen barnen föddes. Det börjar bli ganska jobbigt för det är i te särskilt mysigt med trötta, gnälliga febriga barn, ett sjukt och ett gnälligt för att det vill göra nåt. 

För att att inte tala om hur gnällig jag blir när jag får dåligt samvete för att inte vara på jobbet, det är tider av IUP-skrivande och utvecklingssamtal och inskolning av nya sexåringar. Till hösten börjar min nya lärartjänst och jag behöver beställa saker till mitt klassrum och planera för hur jag vill ha det. När? 

Så tröttsamt att jag också bara sitter i soffan och glor på barntv.

Dagarna

Dagarna går och helgerna går. Jag hämtar barnen tidigt, träffar vänner och fler barn, lagar ingen mat och äter macka och gröt till kvällsmat, jag pratar med lisan i telefon i timmar och jag läser inga böcker. Ser inga serier. Jag städar inte och mina två lediga kvällar i veckan kommer jag alltid i säng för sent för jag vill dricka en öl med en vän, ligga med min kille, träna, läsa, se en serie, ringa hem, skriva på vår bok, göra en inpackning och så vidare i evighet. Till slut messar K till mig att jag behöver en helg  att bara vakna sova diska ligga prata på! Kolla kalendern! Vi hittar ingen hel helg. Inga dagar i sträck. Det är tyst i luren en stund. Det kommer en höst snart säger jag som längtar ihjäl mig efter sommaren. Och snart en vår till svarar han och vi skrattar. Sen skriver vi varandras namn i våra kalendrar. Ons: K eft 20! På torsdag står det jobba: 7-16.30. K efter 20! På fredag står det jobba: 6-14 hämta barnen! Och så fortsätter det. Jag saknar honom som fan.  

Lördag

I soffan är det varmt och gott. Solen lyser in genom mina fönster och värmer mer här än vad den gör ute. Vi har ätit frukost ute, i solen, och fimpat i den uppätna yoghurten, tappat ett glas i marken och sen gått in och bara andats in i varandras halsgropar. 

Nu är resten av dagen helt ledig. Jag ska inte göra nåt annat är att kolla en loppis, läsa och se klart friday night Lights. För jag har äntligen installerat en hdmikabel och kan numer ligga kvar i soffan och kolla. Vilken lyx! Och jag slipper oroa mig för cancer där datan ligger och strålar.

Kanske ringer jag nån sen. Kanske har jag en tyst dag. Definitivt längtar jag efter han som nyss värmde mina vindnupna ben. Alltid längtar jag efter honom. 

Det är början på en jävligt bra lördag! 

Om igen

Det är plötsligt så himla fullt i mitt huvud igen och jag lovar mig själv att jag ska börja skriva dagbok igen, för hand. Men jag har inte en tillräckligt stor väska, eller framförallt har jag inte en väska jag bär med mig överallt varje dag så det jag tänker hinner svalna innan jag är hemma och att skriva anteckningar i ifånen är inte samma sak.
Så med huvudet bubblande av iakttagelser och funderingar och undringar och romantiska tillrättalägganden och neurotiska tavlor av verkligheten gör jag det igen. För det spelar konstigt nog roll att nån läser vad jag skriver.

Det handlar som vanligt om vad jag sa, vad jag ville säga och hur jag sa det. Välkommen tillbaka!